Reiseberichte von Berlin, jawohl!

(Nästan) Alla bildrättigheter tillhör Inferno Örgryte Sektion Dharma. Straffet för otillåten användning är livstids halshuggning.

Ah, vi är nu nästan mitt i detta fantastiskt långa serieuppehåll som vi har i Sverige. Det är hemskt på väldigt många sätt, men på ett sätt är det riktigt bra – det finns många tillfällen att åka utomlands och titta på fotboll. De flesta svenskar tar första bästa Ryan Air-flight över till England och betalar svinmycket pengar för att se en match i Premier League, och då behöver det nödvändigtvis inte ens vara favoritlaget man ser. Jag begriper inte vad det är, men tydligen finns det något intressant med engelsk fotboll och fotbollskultur som gör det värt resan.

Jag och de som jag företrädelsevis åker och tittar på fotboll med har ungefär noll (0) intresse av att åka till England för en dylik resa. Det finns inget där som intresserar oss. Fotbollen är precis lika bra på tv:n och läktarkulturen är ungefär lika rolig som Gais dito, även fast de kan sjunga aningen högre än Gais.

Vi blickar istället söderut, mot äran och hjältarnas land – Tyskland! Varför är då Tyskland så fantastiskt frågar ni er? Jo, därför att där finns det:

• Öl
• Bratwurst
• Glüwein
• Magväskor (2012 års ultrasmode – sedan får andra tycka vad de vill!)
• Jeansjackor-med-en-miljon-tygmärken-på
• Goda och förhållandevis billiga kommunikationer från Sverige (1000-2500 kronor tur-och-retur med flyg beroende på resmål, hur tidigt man bokar och vilket flyt man har)
• Välfungerande och billig kollektivtrafik som gör det möjligt att transportera sig snabbt även över lite större avstånd
• Arenor med en ansenlig mängd ståplatser
• Billiga biljetter (även om det är i princip omöjligt att få biljetter på ståplatsläktarna då dessa redan är uppköpta)
• Spelschemat spikas långt i förväg vilket gör det möjligt att planera och vara ute i god tid
• Många lag har fantastisk stämning på matcherna (både i Bundesliga 1&2 men även i de lägre divisionerna ), så det finns ett underbart smörgåsbord att välja och vraka ifrån
• Helt okej fotboll. Om man inte bara vill åka dit för att titta på dem som tittar på fotbollen
• Och om man åker till Berlin så kan (måste!!!) man äta världens godaste hamburgare (enda restaurangen i världen som har en trea i min egen Guide Michelin)

Är det någon som har några invändningar mot varför Tyskland är så fantastiskt?

Då går vi vidare.

Redan dagen efter säsongens sista match mot Skövde var det en person, vi kan kalla honom Stig-Helmer då han är lång och lite korkad, som tyckte att det skulle vara trevligt att åka och titta på fotboll innan jul. Eftersom matchdagar ännu inte var bestämda så sammanställde jag vilka matcher som spelades i de aktuella omgångarna och jag slog ett slag för att vi borde satsa på Berlin helgen 10:e-12:e december då både Hertha och Union skulle spela hemma mot Schalke 04 respektive FSV Frankfurt, och man med maxflyt hade kunnat göra en avstickare till Dresden för Dynamo Dresden – Energie Cottbus. Och för att världens bästa hamburgare finns i Berlin.

Stig-Helmer tyckte detta lät som ett ypperligt förslag då man hade gott om tid på sig att fixa ledigt till den fredagen. Samtidigt var det ytterligare två stycken som visade sitt intresse för att följa med

När spelschemat fastställdes ungefär en och en halv vecka senare så skulle Hertha möta Schalke på fredagen och Union skulle spela på lördagen. Tyvärr var Dresden-Cottbus samtidigt som Union-Frankfurt, men det var rätt låga odds på att någon av matcherna skulle krocka. Nu kunde vi istället fundera på att vara ute på krogen hela natten till söndag och åka hem med planet 06.55, och vara hemma i god tid för söndagens mer eller mindre obligatoriska begivenheter

Stig-Helmer skulle ta ledigt på fredagen och var enligt egen utsago ”90% på”.

Efter lite obligatoriskt velande i någon vecka blev vi till slut tre personer som skulle åka ner. En paketresa med flyg, boende och matchbiljetter för drygt 2100 kronor sattes ihop.

För Hertha – Schalke betalade vi 35€ och fick då helt okej långsideplatser, på övre etaget ungefär i höjd med ena straffområdeslinjen och inte speciellt långt ifrån Ostkurve. På Stadion An der Alten Försterei, där Union Berlin spelar, finns det bara drygt 3000 sittplatser och ungefär 15000 ståplatser (enligt enkel SvFF-logik så är det här en av de farligaste och mest osäkra arenorna i hela världen, det går inte en dag utan att jag tackar högre makter för att jag kom därifrån med livet i behåll) vilket gjorde att det föll sig rätt naturligt att vi gick på ståplats. 15€ betalade vi för den biljetten, vilket är ungefär vad det kostar att gå och titta på ÖIS.

Bodde gjorde vi på ett billigt hostel som kostade typ 170 kronor natten. Som en av mina resekamrater sade: ”den dagen jag börjar bry mig om att bo fint när jag är ute och reser, den dagen kommer jag sluta resa”.

Det blev fredag den 10:e och jag och mina kamrater träffades på Landvetter där vi skulle ta flyget till München för att sedan ta oss till Berlin med en annan flight. Ombord på planet bjöd Lufthansa (det där omnämnandet fick vi 2000 kronor för, ka-tjing!) på gratis öl vilket en i sällskapet utnyttjade mer än de andra två. Det påminde lite om Sällskapsresan. Fast utan rullstol och en dyngrak Sven Melander. Utan någon fylla överhuvudtaget faktiskt.

När man är i Berlin så kan man inte undgå att notera att fotbollsintresset är förvånansvärt lågt. Hertha snittar 45 000-50 000 (har inte hittat någon statistik från den här säsongen) vilket bara är lite mer än en procent av Storberlins befolkning.  Utan att göra några efterforskningar så är det nog bara Paris som har en mindre population fotbollssupportrar än vad Berlin har, vilket ändå får betraktas som ganska anmärkningsvärt då länderna i övrigt är rätt fotbollstokiga. Vi tog tåget från Alexanderplatz, och visste man inte om att det var match så fanns det ingen chans att få reda på det där. Inte en matchannons eller (synlig) fotbollssupporter så långt ögat kunde nå. Det var först när vi åkt ungefär halvvägs ut till Olympiastadion som vi fick den första indikationen på att det faktiskt skulle spelas Bundesligafotboll i den här staden idag.

(Dessvärre var det en sådan där Schalke-supporter som Ruhr-området fullständigt kryllar av i samband med deras hemmamatcher. Vi var där i mars förra året och bytte tåg sex-sju gånger och på varje avgång lyckades vi få med oss ett större gäng sådana. Känns som en blandning mellan en gaisare och en ifkare, brötiga och – även med tyska mått mätt – helt i avsaknad av stil.)

Vid stationen, som praktiskt nog heter Olympiastadion, fanns det ett souvenirstånd som sålde diverse fejkade halsdukar från olika ultrasgrupper (uselt fejkade för övrigt). Det här är verkar vara ett vedertaget fenomen i Tyskland då det i Köln och Gelsenkirchen har funnits liknande gynnare som försökt (och antagligen lyckats rätt bra) med att sko sig på ultraskulturen. Tragiskt, men det är väl tyvärr sådant man får räkna med.

Väl inne på arenan kan man konstatera att tyskarna har en helt annan syn på supporterservice. Nu är förvisso underlaget där avsevärt mycket större än i Sverige, så det finns de som köper fiskburgare och hundra olika sorters lösgodis, men i Sverige är det ju helt omöjligt att få en riktig korv i ett riktigt bröd till en rimlig summa. Det verkar råda konsensus i svensk fotboll att det här med kioskverksamhet är mer ett nödvändigt ont än god supporterservice och en möjlighet till intäkter.

Vi satt som sagt på det övre etaget i höjd med straffområdet, med bra utsikt över både Ostkurve och de tillresta Schalkesupportrarna. När jag var och tittade på Schalke – Eintracht Frankfurt förra året så var Schalke bedrövligt dåliga, och förutom kärnan på cirka tusen man (på en ståplatsläktare som rymmer 7-8000) så var det inte mycket att hänga i granen. Visst fick man med sig i princip hela arenan någon gång, men på det stora hela så körde de tillresta Frankfurtsupportrarna över dem fullständigt.

Min förhoppning var att Schalke skulle vara betydligt bättre borta när man var färre folk och förhoppningsvis hade betydligt större andel mentala supportrar på plats. Nu bjöd dem på en riktigt schysst bortakoreografi och en tvåsekunders blink och vit rök efter ett av målen, men i övrigt så hade de samma syndrom som på hemmaplan: en liten kärna som röjer på bra men utöver dessa var det ganska slött. Visst fick man med sig hela bortasektionen emellanåt men det var inte så många gånger som jag hade hoppats på. I det stora hela så var Schalke på bortaplan ändå betydligt bättre än Schalke på hemmaplan, fast de når inte upp till Stockholmslagen eller Malmö när det kommer till läktarprestationer.

Hertha Berlin var det inte någon av oss som hade några större förväntningar på så vi fick oss en rejält positiv överraskning. De fick väldigt ofta med sig hela kurvan och hade genomgående hög ljudvolym med ett par fantastiska ljudtoppar, och detta trots att de låg under större delen av matchen. Jag har heller aldrig varit med om en mer hoppbenägen publik det. Det var allt som oftast en ansenlig andel som hoppade och vid ett flertal tillfällen fick de med sig, i princip, hela kurvan. De hade också två banderoller med texten “Skadade av pyro: 0 – Skadade av polis: 86″. Vid mål drog de dessutom ett såntdäringa knallskott.

Annars måste jag säga att jag är löjligt förtjust i den grejen som alla tyska lag, utan undantag, kör: högt skanderande tre-fyra gånger, ackompanjerat av ett taktfast hyttande med näven. Det är underbart att se och det har man garanti på att få se ett par gånger per match med, och det är alltid lika bra!

Efter att vi hade berusat oss lite på kvällen så bestämde vi oss för att gå upp relativt tidigt och ta en promenad till nästa match. Vi höll dock inget vidare promenadtempo och vägbeskrivningen vi hade var, för att tala klarspråk, rätt askass. Det sjuka vara att ingen av infödingarna vi frågade hade en blekaste aning om var arenan låg eller ens att det fanns ett fotbollslag som hette Union Berlin. Då började man fråga sig om det bara bodde hipsters i Berlin… Tillslut så fanns det i alla fall någon som kunde dirigera oss till rätt tågstation och väl där fanns det Union-supportrar som vi kunde ta rygg på.

Stadion An der Alten Försterei betyder typ “arenan vid skogsvaktarens stuga”, och det är ett rätt logiskt namn. Arenan ligger precis i utkanten av en skog, och jag vill inte ens tänka på hur många liter urin som har släppts ut precis i utkanten av den skogen. Det var dock mycket sympatiskt att ha träden så nära.

Vi var försenade men fick i alla fall slängt i oss en bratwurst utanför arenan (den var mycket god kan jag meddela!). Väl i insläppet fick inte min kamrat ta med sig sin kamera in. Nu var vi såpass sena att de hade stängt insläppet till långsidan och dirigerade om alla till kortsidan, så om det råder generellt kameraförbud över hela arenan eller om de bara har hårdare visitering i insläppet in till kurvan låter jag vara osagt. Tror dock inte att det råder generellt kameraförbud då jag såg en hel del kameror på läktaren sedan.

Efter att min kompis lämnat in sin kamera så kom vi i alla fall in på läktaren, ungefär tio minuter efter avspark. Det var en smärre planeringsmiss från min sida men jag visste faktiskt inte att vi skulle gå så in i helvete långsamt och att vi inte skulle se en enda jävla taxibil på en halvtimma (jo vi såg en, men den var givetvis bokad). Vi missade således Unions ställningstagande för den tyska läktarkampanjen Pyrotechnik legalisieren! Emotionen respektieren! vilket får betraktas som ett grande antiklimax, då det var just den här typen av saker vi var ute efter.

Om Hertha överträffade våra förväntningar så kan man säga att Union inte lyckades att leva upp till dem. Med en sån ansenlig mängd ståplats så hade vi hoppats på ett alldeles fantastiskt tryck, vilket uteblev. Till något slags försvar kan man väl säga att FSV Frankfurt var där med typ 100 man som inte gjorde en ansats till att föra något väsen av sig, vilket säkerligen gjorde tillställning sömnigare än vad det brukar vara. Givetvis hade även Union sina stunder när man även fick med sig långsidan, men tyvärr var dessa gånger ganska lätträknade.

I princip alla lag i Tyskland har speakerutrop när det har blivit mål, och där publiken förväntas fylla i lite grand. Det brukar låta ungefär såhär (med reservation för att min tyska är sådär…):

Speaker: Und wir haben ein tor, målskytt <Förnamn>
Publiken: <Efternamn!>
Speaker: Och det ger oss ställningen, <Hemmalag>
Publiken: Ein!, zwein!, drei! osv.
Speaker: <Bortalag>
Publiken: Null! (och detta oavsett hur många mål bortalaget har gjort)
Speaker: Danke!
Publiken: Bitte!

Union Berlin har utvecklat det här lite grand och efter varje gång som speakern pratat klart, och det spelar ingen roll om det var vid utannonsering av byte eller varning, så avslutade han alltid med “und niemals vergessen (och glöm aldrig bort)” varpå hela arenan skanderar EISERN UNION! EISERN UNION! EISERN UNION! (filmklipp på ovanstående procedur, notera retro-resultattavlan som är så analog det bara kan bli), vilket fritt översatt byter “järn Union” och är ett återkommande uttryck runt Union Berlin. Deras hymn heter bland annat Eisern Union. I slutet av matchen, och med en betryggande 4-0-ledning i ryggen, fick de med sig hela stadion i en riktigt skön ramsa som rullade på bra sista tio minuterna och som ändå lyckades rädda stora delar av den hype som man på förhand hade byggt upp kring Union.

Efter matchen stod vi kvar utanför arenan med varsin mugg Glüwein för att se var Unions ultras skulle ta vägen. Efter ett litet tag kommer det 50-60 man med ett tjugotal kravallutrustade poliser i släptåg, vilket kändes fullständigt omotiverat. Dessa förflyttade sig bara ett par hundra meter bort till Unions egna sportbar som var fullsmockad med folk. Vi var inne en kort sväng men vände rätt omgående då vi inte var så sugna på att behöva stå och trängas vid bardisken. Vi satte istället kurs mot den tredje bästa platsen (utan inbördes ranking) i Berlin.

I början så listade jag ju en del saker med vad som är så bra med Tyskland och det är bara en sak på den listan som inte är väldigt generell – världens godaste hamburgertallrik! The Bird in Berlin (med en relativt nyöppnad filial i Hamburg) ligger på Am Falkplatz 5 och är himmelriket på jorden för alla som uppskattar fantastiska hamburgare. Det är så nära perfektion man kan komma och restaurangen har, som enda restaurang i hela världen, en trea i min egen Guide Michelin. Jag ska inte ens försöka mig på att beskriva hamburgaren men är man i Berlin så är det här ett givet ställe att besöka. Är man inte i Berlin så bör man omgående ta sig dit!

Jag hade hört talas om det här stället när jag var i Berlin före lite mer än ett år sedan och drog dit med två kamrater. Tyvärr hade vi bara en kväll kvar efter vårt första besök, men det var aldrig någon diskussion om var vi skulle äta middag nästa dag. Således var jag redan frälst, medan mitt resesällskap hade en lite mer skeptisk inställning till alltihop. Hamburgare kan man väl äta varsomhelst, ungefär. Efter kvällens måltid var det inget snack. Jag hade inte byggt något luftslott, haussat det här stället på ett orättfärdigt sätt. Det här var den godaste hamburgaren de någonsin kommit i kontakt med (och en av dem jobbar på McDonalds och är van vid bra burgare!) och jag fick mig ett rejält ryggdunk.

Då vi sedan valde att tillbringa natten ute på krogen för att sedan ta en taxi direkt ut till flygplatsen så var vi rätt sletna och vi hade inga större problem med att sova hela flygresan hem till Göteborg. Ni skulle ha sett en av mina resekamrater när han klev ut genom gaten på Landvetter (någon minut efter oss andra två då vi satt bättre till) och med en enorm besvikelse i rösten kunde konstatera att han missade gratisfrukosten på flyget eftersom han satt och sov.

Vad Stig-Helmer tyckte om resan? Jo han drog igång allt, tyckte valet av matcher och resmål var ypperligt och var 90% klar. Sedan följde han inte med. Men ingen skugga ska falla över honom för det. Vi tre som åkte hade fantastiskt roligt, och det här var inte sista gången som jag åker till Tyskland för att titta på fotboll i vinter.