Det här med premiärförväntningar

Det sägs ju att idioti är att göra om samma sak flera gånger och förvänta sig ett annorlunda resultat, och givet den tesen så måste jag konstatera att jag är en idiot. Jag har förväntningar på en seriepremiär. Senaste gången jag hade förväntningar på en seriepremiär var 2012, och då var läget relativt likt det som råder inför den här säsongen. Revanschlusten som inföll i princip omgående efter att vi fallit på upploppet i sista avgörande matchen, förväntningarna som skapats under en försäsong där laget känts starkare än på många år och känslan över att det för en gångs skull kan få vara vårt år i år. Då slutade det med ett fruktansvärt antiklimax efter att vi tappat en 2-o-ledning till 2-2, och faktum är att jag aldrig haft en jobbigare baksmälla än den 17 april 2012. Då jämförde jag det med en heroinmissbrukare som inte fått sin senaste sil och börjat gå in i avtändningsfasen där all slags livslust och levnadsglädje bara lämnat kroppen. Kvar fanns bara den enorma tomheten. Det var en fruktansvärd känsla, och jag har aldrig i hela mitt liv mått sämre. PREMIÄRHELVETESLAGEN §1: inget kan någonsin vara perfekt på en premiär. 

Nu är jag här igen, efter två säsonger av mer sansade premiäruppladdningar. Jag vet att risken är överhängande att jag kommer få ångra det här bittert på torsdag, men jag är en idiot så därför tror jag ändå någonstans att morgondagens antiklimax och torsdagens baksmälla kan bytas ut mot små rosa moln. Jag känner att jag har mina orsaker till att inte vara en fullt så stor idiot, för det har hänt en hel del sedan 2012. Framförallt vann vi förra året vår första premiär sedan 2007 då Ken avgjorde mot Degerfors på Valhalla. Inte för att det är det enda som betyder något.

Nu har vi ju i princip aldrig lyckats vinna en premiär men även efter premiären 2007 mot Degerfors när Ken avgjorde så var jag besviken. Inte så mycket för resultatet som sådant, utan för helheten. Klacken lyfte aldrig till den nivå som jag hade målat upp skulle ske vid seger i en premiär, och det är något som påverkar min upplevelse i stor utsträckning. Jag är helt enkelt sjukt skadad av någonting som gör att jag inte kan njuta av en seger om inte allt annat uppnår sin fulla potential.

 

Varför skulle då den här, för mig väldigt viktiga, parametern ha förändrats nu jämfört med 2007 eller förra året? Jag vet inte riktigt, men jag har en känsla av att det är fler än jag och ett fåtal till som börjar inse vad vi på Östra Stå är kapabla till och vilken tillgång vi är för Örgryte IS i det läget vi nu befinner oss i. Det är en känsla som jag, förmodligen oerhört naivt, tror trumfar PREMIÄRHELVETESLAGEN §1. Jag tror att det är fler än jag som vill vinna serien i år, och att det är fler än jag som vill göra vad vi kan från läktarplats för att se till så att det blir verklighet. Att det är fler än jag som tror på att det vi gör på Östra Stå faktiskt spelar någon roll och inte bara är för vår egen skull. Bästa Söderettan någonsin i all ära, men är det något jag vet så är det att ingen av våra motståndare är bättre än vad vi är, plan och läktare kombinerat. Det är därför som vi kommer vinna serien i år, och det är därför som vi kommer vinna imorgon.

Jag går inte på fotboll primärt för att få se ett vinnande lag. Jag går dit för att vara en del av den inramning som gör att Champions League-matcher på TV:n aldrig kommer vara i närheten av samma fotbollsupplevelse som Division 1 Södra i Sverige. Jag går dit för att påverka det jag själv kan påverka och jag vill påverka så till den grad att det i förlängningen bidrar till segrar. Det är vad det handlar om.

Mot Superettan!

Alla åsikter som uttrycks i bloggar och kommentarsfält är skribenternas egna. Vad Östra Stå tycker går att läsa om i Östra Stå's manifest. Östra Stå ska verka för en konstruktiv diskussion kring Örgryte IS och i alla kommentarsfält ska man visa respekt gentemot andra ÖIS:are, även om det finns meningsskiljaktigheter. Klarar man inte av att förhålla sig till dessa enkla regler så finns det andra forum att diskutera på.