ÖIS – amatörföreningen med elitstatus

Svinmånga ord, en skicklig skribent hade inte behövt fler än hälften. Köp årskort, bli medlemmar och gå på årsmötet.

Säsongen 2015 var den fjärde av de senaste fem som ÖIS hade Division 1 Södra som serietillhörighet, och bortsett från kanonsäsongen 2012 så hade sejouren mestadels bestått av mörker och besvikelser för en supporterskara med en självbild av att vår förening minsann ska ligga minst en serie högre upp i seriesystemet. Till råga på allt hade vi en styrelse som inte ville göra någonting för att förändra situationen, som bokstavligen talat övergett skutan och lämnat den åt sitt öde. Ansvarskänslan för att förvalta och utveckla 127 års idrottstradition existerade inte överhuvudtaget.

Det som fanns kvar och höll klubben vid liv och fortsatte göra den relevant var en engagerad supporterskara. De 400-500 (en(1) ur den dåvarande styrelsen var på plats) som efter en katastrofal höst gjorde resan till Södertälje för kvalreturen trots att det var lite som talade för ett avancemang. De som var där gjorde vad de kunde för att hjälpa sitt lag till en högre division, men när de 90 minuterna var avklarade kunde vi konstatera att vi aldrig ens varit speciellt nära. Ett extra årsmöte hölls några dagar efter kvalet och cementerade bilden av att vi var en förening utan plan, stabilitet och vilja att förändra något av detta.

Ur detta föddes en revanschlusta, en vilja att ta tillbaka ÖIS från dem som i alla tider sett på och givit sitt tysta medgivande till den långvariga misskötsel av Sveriges äldsta Idrottssällskap. Produkten av detta blev Östra Stå, en plattform för alla som aktivt ville verka för att förändra ÖIS och påverka föreningen i en riktning där supportrarna skulle vara hjärtat, pulsen och drivkraften i ÖIS utveckling. Det var på Östra Stå som ÖIS verkligen levde.

Under de tidigare säsongerna i division 1 lyckades vi aldrig attrahera fler än 385 årskortsinnehavare och när ÖIS själva saknade någon med vilja fanns det ett stort tomrum att fylla. Målet sattes till 500 stycken. En hög målsättning sett till historiken men likväl fullständigt rimligt; vill man komma någon vart måste det ske en ansträngning, och två veckor efter att försäljningen dragit igång hade vi redan slagit de tidigare rekordet på 385. 500 nåddes i mitten på februari för att slutligen landa på ca 750 stycken när säsongen startade. En drygt 100 procentig ökning jämfört med föregående år – i stort sett enbart tack vare supportrarnas marknadsföring.

När nu ÖIS har fått in en, från 2016 heltidsanställd, klubbchef (Pierre Edström), en kommunikatör (Kajsa Palmqvist), en styrelseledamot med kommunikationsansvar (Jonas Dahl), en ledamot med ansvar för supporterfrågor (Thomas Munther) – vars profilfråga på förhand var att locka folk till arenan – kombinerat med avancemanget till Superettan och det supporterengagemang som finns så borde ju årskortsförsäljningen rimligtvis skjuta i höjden.

Hösten efter avancemanget präglades av diskussioner kring det förändrade arenaavtalet där ÖIS kände sig orättvist behandlade, vilket man något subtilt påtalade i diverse medier. Personligen gillar jag inte alls när ÖIS klär sig i offerkoftan då det är ett plagg för förlorare som hellre letar syndabockar och bortförklaringar än knyter näven i fickan och ser till att göra det bästa utefter rådande förutsättningar. Det är ett, i mitt tycke, ovärdigt beteende och säger väldigt mycket om vad man som förening och individ har för mentalitet. Jämfört med Gais som satt i exakt samma sits som oss (vi har samma avtal) men där deras klubbchef uttalade sig  i ordalag om att “[…]vi tror det kommer bli skitbra”. Det är en enorm skillnad i sättet att kommunicera till sina egna anhängare.

ÖIS ordförande Dan Cameras sa följande till GP den 14 december:

– Vi får jobba med rättigheterna och försöka sälja dem på ett annat sätt. Men vår utgångspunkt är att det blir en avsevärt högre kostnad. Vi har ju blivit kraftigt försenade i vår biljettförsäljning tack vare detta och det innebär minskade möjligheter till intäkter [min fetmarkering]. Det enda vi kan se just nu är en kostnad, säger han.

Att vi blivit försenade på grund av att avtalet dragit ut på tiden må vara sant men jag har svårt för att acceptera den förklaring Dan ger ovan. Gais gjorde å sin sida en fuling och började kommunicera ut sektionering och prissättning redan innan avtalet var påskrivet. Gissningsvis hade de klart för sig att det inte skulle bli några större förändringar mot vad de redan visste och såg ett värde i att gå ut med den nya informationen så tidigt som möjligt för att kunna få fart på försäljningen med en gång. Sett till deras försäljningssiffror är det svårt att säga att denna strategi varit något annat än korrekt.

Vad jag vet om avtalet är att hyran höjdes från två till fem kronor per åskådare. Däremot vet jag inte ifall ÖIS tappat ytterligare intäkter/dragit på sig mer kostnader för att de kommersiella rättigheterna på Gamla Ullevi inte längre säljs centralt. (Jämförelsevis kostar Valhalla IP cirka 5-10 000 kronor per match beroende på om elljuset behöver sättas igång. Enda anledningen till att vi tränar och spelar våra träningsmatcher där är för att omläggningen av konstgräset på ÖIS-gården dragit ut på tiden på grund av att ärendet har suttit fast i den kommunala byråkratin i, minst, två månader utan att någon från ÖIS agerat. Serneke och Prioritet Finans fick bygg- och namnrättigheterna till nya inomhusanläggningen fortare än så… Jag skulle uppskatta det till att vi tappar minst 20 000 kronor netto per träningsmatch på Valhalla, för planhyra och utebliven kioskverksamhet, kontra ÖIS-gården. Lägg därtill det symboliska värdet i att vårt representationslag inte kan/vill använda vår egen träningsanläggning under försäsongen utan får nyttja Valhalla och Åbyvallen. Ett, inte helt irrelevant, sidospår, men tillbaka till årskorten.)

Förra året startade vår årskortsförsäljning 12 december, i år drog den igång den 17 december. Vill Dan hävda att vi var sent ute redan förra året och tappade intäkter som en följd av detta? Detta är något klubbchef Edström inte höll med om när jag intervjuade honom förra fredagen (19/2). Visserligen hade vi förra året sålt cirka 200 stycken de första fem dagarna men enligt Pierre så har varken det höjda priset eller den något försenade försäljningsstarten haft någon tydlig negativ inverkan:

 Nej, vi är en serie högre och vi ser en potential i ÖIS. Det [höjda priset] är skäligt, vi tror på vår produkt och det vi bygger.

Det känns som ett rimligt förhållningssätt. Visst är årskorten för oss som vill stå på den norra läktaren dyrare än motsvarande platser hos blåvitt, AIK, Djurgården, Malmö och Hammarby, men å andra sidan är det ju betydligt billigare för den stora merparten som väljer platser på långsidan (till och med billigare än gais). Även derbyn mot gais och generellt lite mindre tråkigt motstånd borde kunna skapa lite sug. Det stora problemet är snarare hur ÖIS misslyckats med att kapitalisera på det positiva från förra säsongen och genom sin egen marknadsföring få hjälp av “folk-drar-folk”-effekten.

I fjol kommunicerades det, via Östra Stås kanaler, ut uppdaterade försäljningssiffror ungefär en gång i veckan fram till mitten av januari då vi hade nått 475 stycken. Utöver detta tillkom ytterligare poster som uppmanade folk att köpa årskort. ÖIS har i år bara kommunicerat ut en enda försäljningssiffra (106 stycken – nytt rekord! – på julmarknaden) och räknaren på viäröis.se uppdateras inte särskilt frekvent (401 i dagsläget). Antalet inlägg för att promota årskorten är lätträknade (12 stycken på Facebook sedan släppet, exklusive information om ringkvällen 1 mars) och sett till hur mycket bättre räckvidd ÖIS officiella Facebook-sida har jämfört med Östra Stå (når tre-fyra gånger så många, ungefär) så går det inte att säga annat än att utväxlingen har varit låg.

Från ÖIS sida har det varit mer eller mindre uttalat att man legat lågt med marknadsföringen under de “fattiga månaderna” december och januari (där alla andra lags supportrar verkar ha haft ekonomiskt utrymme för att köpa årskort) för att sedan öka framåt seriestart. Det diskuterades att likt förra året ha någon form av julerbjudande för att få snurr på försäljningen från start, men precis som med mycket annat blev det inget med det. Enligt ett inlägg på ÖIS hemsida (17/2) hade visserligen försäljningen i februari ökat med 38% jämfört med i januari och nog för att man ska se det positiva och spinna på det, men en mer relevant återgivning hade varit att vi minskat med 30% kontra samma tid för ett år sedan.

– Det handlar om en prioritering av tid. Vi jobbar efter de förutsättningar vi har och vi hade kunnat öppna upp dörren mer mot supportrarna. Vi vill göra det tillsammans, säger Pierre.

Jag har pratat en del med Pierre sedan han tillträdde som klubbchef och initialt talade han mycket om vikten av trovärdighet, att saker skulle hända “på riktigt” istället för enstaka punktinsatser här och var utan en långsiktig tanke. Även ordet “tillsammans[med supportrarna]” är något som nämnts med jämna mellanrum, men när det väl kommit till kritan har intresset varit svalt. Detta trots att årsmötet röstade för att just sådana här initiativ skulle uppmuntras och att vi fått in en supporterrepresentant i styrelsen.

ÖIS har under det senaste året blivit erbjudna 1) en helt ny, färdig, hemsida, 2) hjälp med att få ordning på rapporteringen på officiella hemsidan, 3) hjälp med att få igång årskortsförsäljningen i år (innan ringkvällen 1 mars bestämdes), 4) hjälp med marknadsföringsstrategi från några som inte tror att Ica-Stig, Morgan Alling, Swedbank-direktörer i vit fåtölj och användandet av torsk, till årets publikmässigt sett största match, är det bästa sättet att sälja ÖIS på, varken till medlemmar, partners, supportrar eller omvärld. 

I början av året nämnde Pierre att Sould Reklambyrå – samma reklambyrå som försökte sälja ÖIS med hungry hearts och superretucherade bilder på våra spelare – ska börja titta på ÖIS nya “slogan” då Lirarnas Lag, Samba Rödblått och Amor et fides är lite för omoderna. Som om de senare var något som uppstått genom att några kreativa copywriters suttit och spånat, kommit på något säljigt och sedan fakturerat för det. Om trovärdighet ska vara ett av ledorden så kan man undra på vilket sätt dessa anlitade pr-byråer har bidragit till att långsiktigt förbättra ÖIS varumärke och skapa nya intäkter. Det gick inte att se några direkta intäkter kopplade till Ica-Stig-kampanjen (Pierre, informationsmöte 1 juli 2015), men den har å andra sidan genererat två miljoner i reklambyråvaluta (Pierre, samma informationsmöte).

– Självklart önskar vi höja ambitionsnivå men samtidigt vill vi jobba mot en budget. – Pierre

Så var vi tillbaka vid det här med att vilja komma någonstans. Jag har inga invändningar mot att man lägger en försiktig publikbudget, det är klokt, men samtidigt kan man i sin kommunikation spänna bågen lite grand och sikta lite högre än vad man mäktade med föregående år i en lägre division, tycker jag. Sett till hur ÖIS valt att marknadsföra sig själva har det förvisso varit smart att man inte satsade högre, men man verkar inte ha förstått att förra årets fina siffra berodde på supportermobilisering och en sportslig satsning och inget som kom utan en ansträngning. Det finns definitivt 750 stycken ÖIS:are som vill ha årskort på ÖIS i Superettan, men de kommer inte utan att du lägger ner lite kraft på att tjata på dem.

Pierre fortsätter vidare med att säga att han inte kan bedöma om draget kring ÖIS är bättre/sämre jämfört med förra året. Eftersom han tog tre månader på sig för att lära känna verksamheten kan man tycka att han borde snappat upp vad det var som bidrog till att det utåt sett hände något kring ÖIS när ingen på ÖIS-gården skötte kommunikationen. Jag vet att det inte var en enda reklambyråmänniska inblandad.

Rent generellt kan man säga att ÖIS styrelse inte gjort något större väsen av sig det senaste året. Man fick ärva ett jobbigt utgångsläge, men det har samtidigt inte presenterats en enda idé med någon slags framåtanda och frågan vart vi är på väg och hur vi ska ta oss dit är fortfarande obesvarad. Nu kommer fyra av åtta i styrelsen att inte ställa upp för omval, varav två stycken bara har suttit ett år. Övriga två, ordförande Cameras en av dem, har haft sitt största fokus på att få klart alliansbildningen och sannolikt inte ägnat så mycket tid åt fotbollssektionens framtid. Med den här bristen på kontinuitet och den stora omsättningen på folk som vi har haft, och fortsätter ha, så är det faktiskt inget konstigt att det ser ut såhär.

För att återkoppla till framtagandet av ny slogan har jag ett förslag: ÖIS – amatörföreningen med elitstatus.

Slutligen, är ÖIS själva nöjda med hur årskortsförsäljningen sett ut i vinter? Pierre igen:

– Det är klart att det går att förbättra men vi har sålt hälften och sista månaden är den som avgör.

Onekligen blir det så. Snart är det bara en månad kvar tills vi ska till Ljungskile så nu är det dags att höja temperaturen på allvar! Har ni redan köpt årskort så får ni övertyga någon annan att köpa, har ni inte köpt årskort så gör ni det nu!, och har ni inte gjort det på tisdag så svarar ni när jag ringer. Jag vill vinna biljetter till premiären och ni vill köpa årskort!

Alla åsikter som uttrycks i bloggar och kommentarsfält är skribenternas egna. Vad Östra Stå tycker går att läsa om i Östra Stå's manifest. Östra Stå ska verka för en konstruktiv diskussion kring Örgryte IS och i alla kommentarsfält ska man visa respekt gentemot andra ÖIS:are, även om det finns meningsskiljaktigheter. Klarar man inte av att förhålla sig till dessa enkla regler så finns det andra forum att diskutera på.